Jag har blivit kär igen, och kanske har jag börjat tro på ödet. Denna gången heter han Jakob. Det är dock annorlunda denna gången, inte som förr. Andra som tidigare känts betydelsefulla i mitt liv glömde jag igår, för när han står framför mig så svischar det förflutna förbi och allt blir så tydligt. Jakob är allt jag någonsin väntat på och någonsin velat ha. Det är för mycket som stämmer överens, det är för mycket som känns så rätt. Kommer funka, måste funka. Det ska vara vi.
Jag saknar mest Johan när Samuel känns omöjlig. Vi är för lika han och jag, och det enda vårt förhållande består av är bråk och samlag. Den enda dåliga egenskapen hos Johan var att han aldrig blev kär i mig. Jag checkade in någon annanstans.
Jag är 18 år och vilsen. För första gången blir jag kär, kär på riktigt. Framtiden strålar i kärlekens alla färger, en lycka så stor att den inte kan mätas, så ser mitt liv ut med honom. Tills den där dagen då orden satte brand på min själ. Hur elden åt upp mig inuti. Jag minns fortfarande hur det känns än idag, och jag tror aldrig att jag någonsin kommer glömma. Det är svårt att hålla balansen själv, speciellt när jag bär på ett brustet hjärta och en tung ångest, det tog lång tid att hitta den där balansen igen, men tillslut så kom den. Med lite hjälp på vägen så. Jag är 21 år gammal och har insett att somliga straffar gud inte direkt, utan långsiktigt. Som dig tillexempel. Att du lever i en lögn det visste jag redan, men du kommer aldrig hitta lyckan när du drars till destruktiva relationsmönster som du dessutom redan har flytt ifrån tidigare i ditt liv. Jag tycker nästan synd om dig. Men det räcker inte. så jag väljer att skratta åt dina livsval som bara är formade utav idioti på sin spets. Somliga straffar gud långsiktigt och verkligheten är påväg att komma ikapp dig. Den svidande sanningen kommer bli som ett slag i ansiktet på dig för att du fick mig att hata mig själv, fick mig att sluta äta, rasa i vikt och förstöra min kropp, för alla tårar som runnit och för alla kvällar som ångestattackerna har fått mig att skaka, för detta kommer jag aldrig att glömma. Du har visat vem du är, och även om kärleken övervinner allt och är större än hatet så finns det ingen kärlek i dig. Du är tom, och du är mindre än smutset under mina skor. Må jag förevigt aldrig se dig igen min första största kärlek.
Dagar som denna längtar jag ett år framåt i tiden. För då vet jag att jag kommer vara stolt över mig själv. Hur långt jag kommit under de senaste åren, hur jävla hårt jag har kämpat för att ta mig dit. I med och motvind har jag krigat. Bara för att visa alla som aldrig trott på mig, att jag kan. För jag har gett mig fan på det. Jag längtar tills den där dagen om ett år, dagen då jag motbevisat mig själv, och schasat bort demonerna i mitt huvud som inte heller någonsin trodde på mig.
vet inte hur jag ska kunna skriva, förklara eller ens tänka. Robin, min Robin. No words are spoken, men tankarna dem surrar. Jag besitter redan idag en tacksamhet gentemot dig som känns som en skuld. Med en medvetenhet om att tacksamheten bara kommer växa sig större för varje dag. För vad du har gjort för mig, det kan jag inte ens förstå. Det är chockerande men också helande.
För du såg mig när alla andra var blinda. När jag var vilsen mitt i ödemarken, då var du den som fann mig ensam i smärta. Du tog min hand och ledde mig mot ljuset. Du fick mig att le igen, och du såg mig på ett sett som ingen annan tidigare gjort. Jag fann en klippa när jag bara hade ett gruskorn. Du fick mig att tro igen när hoppet var slut. Ja till dig är jag evigt tacksam älskade vän.
Jag vill hålla dig hårt, och aldrig släppa taget. Men det finns en rädsla. Rädslan av att bli lurad. Hur du bär tillbaka mig till ödemarken igen, där står jag och ser dig gå åt motsatt riktning. För jag vet att du är rädd. Jag kom så nära inpå att du behövde fly för din egen skull. Ibland måste man tänka på sitt eget bästa framför andras, även om du alltid satt mig först. Men jag förstår dig, men känner mig sorgsen. för det sista jag vill är att du ska lämna. Jag litar på dig, och jag behöver dig. Stormen är inte över än. Jag behöver din björnfamn, så varm ,trygg och stor. Det enda stället som jag sover gott på. Jag har en skuld till dig Robin, låt mig åtminstone få betala tillbaka den innan du går.
Jag låste dörren häromdagen, dörren till en möjlig framtid med dig. Men det var ditt val egentligen och jag vet att det kommer gå åt helvete. För det är krig i hennes land, och hon är inte dum. Hon kommer utnyttja dig, hon kommer föda ditt barn i detta landet för att säkra sin framtid. Och jag vet att du kommer bli olycklig med henne i längden. Du är en dum liten pojke, som inte tänker alls, för blind för att se möjliga konsekvenser. Kom aldrig tillbaka när det krisar, för min dörr är låst. Ingen har någonsin sagt att djävulen är förklädd som en man.
Under hökens vingar har jag blivit omfamnad, i en famn så varm, i en famn där jag inte vill vara. Höken får mig att må bra i stunder som är dystra. Nu släppte han visst greppet från sina klor, och jag faller. Faller rakt ner från skyn. Vart ska jag landa? Ja ikväll släppte han greppet och jag är ledsen. Saker och ting blir aldrig som man har tänkt sig, du är alltid ensam. Ensam bland ett hav av människor, där inte ens en hök orkar bära upp dig i sina klor, för tillslut blir du för tung. Din vikt är tre-dubbelt av hans. Men höken har en gång i tiden varit lika tung. För att kunna bli en hök måste du först vara tung, du kan få hjälp på vägen, men i slutändan så är det bara du själv som vet när du själv kan förvandlas till en hök, och bli lika stark och viktlös. Att få flyga fritt, ja det är väl allt vi vill?
Jag blev dumpad för snart två månader sedan, och mitt livs kärlek visade sig inte vara det. I denna staden finns han inte min soulmate, kanske finns han i nästa stad, vart nu det blir. Det vet jag inte. Detta uppbrottet tog värre än något annat någonsin har gjort. Jag är knäckt, men inte knäpp. Imorgon kommer svikaren hit för att jag behöver hjälp med tekniken. Sånt en tjej inte klarar utan en man. Eller gör hon? Varför hjälper han mig. Jag grubblar på allt. Mitt brustna hjärta talar när min hjärna har slutat tänka. Som värst är det på lördagskvällarna när alkoholen är med i bilden. Fyfan vad jag mår dåligt just nu.
Det har hänt mycket den senaste tiden, och jag har inte vetat om jag ska vara glad eller ledsen. Men det finns en gräns, och den är nästan passerad. Det är fredag och jag borde plugga med tanke på tentan om 4 dagar. Istället dansar jag i lägenheten till Jason Diakte samtidigt som jag tuggar på morötter. Dör jag ikväll så blir det pga att jag kvävs av en morotsbit. jag dansar snabbt. Jag antar att det blir så när man inte dansat på länge, friheten sprudlar inom mig samtidigt som ångesten växer. Kanske kommer du hit sedan, du som just nu sitter på en studentpub. Du som är min själsfrände. Trodde jag. Det är tydligen inte lika självklart längre. Jag älskar dig det är jag säker på. Men ibland undrar jag om du bara visat mig en fasad nu under 1 år, isåfall är det inte dig jag älskar. Tänker inte låta mig utnyttjas, vägrar vara tjejen som du har för att du ska glömma din föregående kärlek och livet som var då. Ja jag vägrar. Ska jag dra? Nej. För tryggheten säkrar. Kommer du hit ikväll så vet jag inte om det är på gott eller på ont. Jag vet inte alls vad jag ska känna längre. Ska jag förbereda mig på ett nederlag? eller ska jag fortsätta låta vardagen flyta förbi tillsammans med tillfälliga lyckorus? Det enda jag vet just nu är att Jason, Ja Jason han har satt igång mina känslor denna fredagskväll. Älskade Jason. Jag har nästan glömt vem jag är. Tappat bort mig själv lixom. Tack för att du påminner mig ikväll, Påminner mig om att Jag nästan är dansk, och stolt över det. Att jag kräver att bli behandlad med respekt och inte ska nöja mig med mindre än det bästa.
Jag minns en värld där denna inte fanns och tänker tillbaka på hur det var och hur det har blivit. Jag är i en svacka just nu där jag är svag. Det krävs så lite för att jag ska bli påverkad, temperamentet är högt och tårarna ja dem rinner ofta. Jag har egentligen allt som jag behöver, varför räcker inte det för att jag ska vara lycklig? Jag är egentligen lycklig men tillåter inte mig själv att känna lyckan. Borstade tänderna klockan tre idag, har inte ätit något alls idag. Det är inte synd om mig men jag känner mig som en failure. Ingen är på min sida och det är alla mot mig. Kroppen skriker efter bekräftelse och uppmärksamhet. Kanske är jag bara sjukligt kär. Vad händer här i världen.
Jag ska alltid vara min egen soldat, kriga för min egen skull och ingen annans. I slutändan har man alltid bara sig själv, för det är omöjligt att hålla framtiden i en järnklo.
Hon lämnade familj,vänner och kärleken, flydde 120 mil till en storstad och aldrig ångrade hon beslutet. Hon blev en hjälte, en legend, för alla kvinnor med lata män. Kunde dem också göra så? bara lämna allt och gå? Satsa på sig själva bara för att se hur långt de skulle nå, Men alla skulle dem förstå.
livet rullar på i sin takt och jag har svårt att hänga med. snart är sommaren här. Lyckligt lottad är jag som nu har egen lägenhet och kommit in på ett bra program på ett universitet. Ändå har jag knappt läst någonting idag. Istället har jag beställt en kofta för 1600 kr, ångest? Jadå! Jag hoppas det går bra för mig ändå, jag måste ju som ta vara på det jag har nu, ska man känna någon press? Det vet jag inte men det gör jag ändå. Min pojkvän är världens bästa och jag hoppas vi håller ihop sålänge som möjligt.
Mina ögon svider fast att jag inte är trött, och det är lätt att vara efterklok. Speciellt när fredagkvällen närmar sig och du är ensamast i världen. Min pojkvän är en riktig crybaby, men inte tycker jag synd om honom inte utan tycker nog snarare att han skulle kunna behöva ett slag i ansiktet. Jag är full och klockan har precis slagit fem. Jag kommer säkert somna innan klockan 20 av uttråkningshet och ångest inför morgondagen. Visst är väl livet underbart.